Svenska flaggan är ingen leksak

Jag minns så väl en händelse där den svenska flaggan var inblandad och som förmodligen satte djupa spår i mig =)

(AI-genererad förstås – inte kan jag teckna så här och jag hittar nog inte någon sådan här bild någon annan ritat…)

Vad jag minns

Jag och min kusin, som är lika gammal som jag, lekte ute vid Smultronstället. Vi var väl kanske 5 år. Vi smög oss upp på vinden och hittade där en flagga, svenska flaggan. Utan att veta bättre tog vi det stora tygskynket med oss ut och sprang omkring med flaggan fladdrande bakom oss.

Tills farfar fick syn på oss, då fick vi veta hur viktigt det var att hantera den svenska flaggan på rätt sätt.

Jag kan inte minnas att farfar varit arg på oss vid något annat tillfälle, men då fick vi veta att vi levde. Och att vi gjort FEL.

Min kusin sprang iväg hemåt sig och farfar sprang efter.

Jag stod kvar på tunet och skrek: ”Man får inte slå andras barn!”

Minns inte mer, men jag kan inte tänka mig att farfar avsåg att slå min kusin. Han skulle nog bara läsa lusen även av henne.

Så här i efterhand

Vad jag idag funderar över är varför jag trodde att han skulle slå henne. Det var aldrig någon som slog mig och min syster. Mina föräldrar trodde inte på det – även om det var ett vedertaget sätt att fostra barn på då i början på 60-talet. Varför trodde jag att farfar skulle slå henne? Hade jag sett honom slå någon? Jag tror inte det. Men jag vet att vuxna ofta hotade med smisk om man inte uppförde sig. Kanske var det bara det.

Å andra sidan har min mamma sagt att hon gav mig en örfil en gång när jag som nybliven tonåring var outhärdligt uppkäftig och det rann över för henne. Jag har inte en gnutta minne av det. Inte minsta. Förmodligen kände jag att jag uppfört mig rysligt illa och fick skylla mig själv. Så hon gick runt med dåligt samvete alldeles i onödan =)