Här i södra Dalarna har våren varit lite knepig. Jag älskar härligt soliga dagar med dagsmeja och takdropp. Det har inte varit många sådana. Sen har det regnat mycket och det är inte särskilt varmt. En av fördelarna med att äga sin tid är att man kan gå ut när det är sol – behöver inte sitta instängd vid datorn på kontoret och sen när man slutar är solen väck =)
I morse for jag och Alvin (hunden) ut till stugan för att vara med när Geomatikk märkte ut var elledningen är nergrävd på gården. Så att vi ska veta var vi inte kan gräva plintar till stora växthuset som jag fick i pensionspresent av mina söner. Synd nog ligger ledningen så att vi måste ställa växthuset närmare stugan än vi tänkt. Men det är förstås bara att gilla läget. Allt kan man inte styra över.
Det var ett fullkomligt underbart väder hela förmiddagen. Fågelkvitter och trantrumpetande. Jag hade ingen lust att fara in till stan igen, tyvärr hann jag varken äta frukost eller ta med mig fika eftersom de ringde bara en timme innan jag behövde vara på plats. Så jag var både hungrig och törstig, bara att åka tillbaks till stan igen. Klippte av några kvistar forsythia och tog med mig att sätta i vas. Hemma i stan hann jag sitta ute och äta lunch, sen försvann solen och det slutade vara varmt. Så nu är jag och Alvin i soffan. Så snart jag är klar med blogginlägget ska jag fortsätta läsa Pandora’s Star (Peter F Hamilton). Det är en mycket trevlig sysselsättning =)
På bilden finns minnesplatsen för mina föräldrar. När mamma gick bort planterade vi en ek att ha som minnesplats för henne och senare pappa. Deras aska är spridd i naturen, så vi har ingen minnesplats på någon kyrkogård. Men en ek för att sitta vid och minnas är verkligen inte en gnutta sämre. Nu tittar krokusar upp där och lite senare kommer kungsängsliljorna. Vackert!
/Pia Marianne
